Befrielsen

Klockan är kvart i tolv på natten. Ida ligger och zappar mellan kanalerna på teven. Alla i familjen har gått och lagt sig. Popcornskålen är tom och läskflaskan urdrucken.

Plötsligt hör hon en kraftig duns från övervåningen. Ida hoppar till och tittar upp mot taket. Sedan rycker hon på axlarna och vänder blicken mot teven igen. Det kan ju faktiskt vara dem över som har fest.
Lite senare hörs samma duns, fast kraftigare från samma plats. Ida hoppar till igen och tittar upp mot taket, sänker ljudet på teven och lyssnar efter ytterligare ljud. Men inget hörs. Det är då hon kommer på att det faktiskt inte finns någon våning över hennes. Bara en igenbommad vind.
Hon ryser lite vid tanken, men försöker övertala sig själv att ljudet antagligen kommer från undervåningen.
Men så kommer en duns som gör så att kristallkronan i taket skallrar.
Ida tassar in till mamma och pappa och rycker bort deras täcken.
"Det är någon på övervåningen" väser hon. "Det smäller och dunkar i taket med jämna mellanrum, hör ni inte det?"
Men pappa skakar bara irriterat på huvudet och rycker tillbaks sitt täcke, och mamma vaknar inte ens.

Ida går ut och sätter sig i soffan igen. Hon håller händerna för öronen och gömmer sig under en filt. Hon vet inte vad det är som låter, men läskigt är det. En minut över tolv upphör ljuden och Ida stänger av teven och går och lägger sig. Hon kan nästan svära på att hon såg något utanför vardagsrumsfönstret.

Nästa dag vid frukostbordet är allt som vanligt, och för en sekund kan hon nästan glömma natten. Men plötsligt undrar mamma vad det var hon tjafsade om.
"Det hördes dunsar och smällar från vinden mellan kvart i tolv och en minut över" svarar Ida och antar att dem inte skulle bry sig.
Men mamma ser bekymrad ut och lutar sig fram samtidigt som hon vilar hakan i händerna. "Vad menar du?" frågar hon och nu tittar även pappa upp från tidningen.
"Ja, det lät som om något föll i golvet med jämna mellanrum under en kvart ungefär" förklarar Ida.
Mamma skakar på huvudet. "Ja, det var då konstigt" svarar hon och kliar sig lite i huvudet. "Men det kanske var en råttfamilj som flyttat in, bäst att ringa Anticimex"
"Nej!" säger Ida hetsigt. "Det var något mycket tyngre än det. Ungefär som om man släpper ett kylskåp i golvet trettio gånger, eller något annat tungt"
Pappa fnyser. "Så ni inbillar er att det bor råttor där uppe som släpper kylskåp i golvet?" Sedan skrattar han åt sitt eget, dåliga skämt.
Mamma och Ida himlar med ögonen och fortsätter sitt samtal.
"Tror du man kan ta sig in där uppe?" frågar Ida.
Mamma tänker efter. "Visst, om man bryter sig in vill säga, och det tänker jag då inte göra!"
Ida suckar och tuggar i sig resten av mackan.

I flera dagar hörs ljuden på vinden mellan kvart i tolv och strax över. Nu kan även mamma och pappa höra dem. Till slut ringer dem husvärden, som ska kolla upp om det är tillåtet att ta sig in på vinden.

Eftersom det var okej, är pappa, Ida och husvärden på väg upp för den skrangliga trappan redan någon dag senare. Husvärden har med sig en kofot, och efter några knackningar och drag är alla plankor borta.
Dörren glider upp, och ett dammoln letar sig ut och orsakar en hostattack hos alla tre. Husvärden tar ett steg över karmen och fortsätter hukande in på vinden.
"Ungefär här bor ni" sa han och stampade lite i golvet med de grova kängorna. "Och ser ni här, skarpa märken, som gjorda av något tungt föremål"
Pappa böjer sig ner, tittar på märkena och nickar. "Så det är sant som vi har trott, något tungt har släppts i golvet"
Ida hukar sig bakom pappa och drar med fingrarna över märkena. "Dem är alldeles lena, nästan... slipade" säger hon.
Både pappa och husvärden nickar lite och drar handen över skäggstubbet.
"Jag har en idé!" säger Ida plötsligt när de stått tysta och tittat på märkena en stund. "Någon eller några sover här i natt och ser vad som pågår"
Pappa fingrar nervöst på glasögonen och harklar sig. "Det är nog... för kallt"
Ida suckar och tittar på honom med bedjande ögon. Till slut ger han med sig.

Så när kvällen kommer är det pappa och husvärden som har bäddat för sig uppe på vinden. Ida vankar av och an i vardagsrummet och mamma står i köket och gör ordning lite kaffe åt herrarna. Klockan halv tolv ska dem lämnas ensamma där uppe, och de får komma ner först halv ett.
Fem i halv springer Ida upp med kopparna, pussar på pappa och vinkar åt husvärden. Sedan springer hon kvickt ner igen och sätter sig i soffan i vardagsrummet.
Klockan blir kvart i tolv, tio i, fem i och - hel, utan ett enda ljud.
Man hör hur det reser sig där uppe och kvart över är dem nere, tidigare än lovat.

"Det finns inget där uppe" säger husvärden bestämt. "Antingen inbillar ni er, eller så kom dem där märkena av en tidigare händelse"
Ida tänker precis protestera när mamma knuffar till henne.
Husvärden tackar för sig och går därifrån.
"Vad snackar han om mamma?!" utbrister Ida argt. "Jag hörde det, du hörde det, pappa hörde det!"
Mamma försöker lugna henne med att nu hade ju pappa varit där uppe och då var det ingen fara och bla bla bla...
Pappa och mamma går och lägger sig och Ida blir ensam med sin vrede. Plötsligt kan hon skymta något ute på balkongen.
Hon reser sig sakta upp och tassar fram mot balkongdörren. Det är nästan kolsvart ute, men det sitter någon längst bort i hörnet av balkongen.
Ida knuffar upp dörren och kikar ut genom en liten springa.
Flickan sitter med huvudet vilandes på knäna och blicken nedåt. Hon sitter alldeles stilla, det syns knappt att hon andas.
Ida sparkar lite på en påse med tomburkar, flickan skakar till och tittar upp.

Det svarta, tunna håret hänger längs med axlarna ner till midjan. Kläderna är gamla och trasiga, och hela hon är smutsig.
Ida blir inte rädd. Hon är så liten. Ida hör något inne från lägenheten och vrider på huvudet. Inget där. Men när hon tittar tillbaka mot flickans hörn finns hon inte längre kvar. Hon blundar och tittar igen, men ute på balkongen är det fortfarande tomt.
Sedan stänger hon försiktigt balkongdörren, kastar en hastig blick mot klockan och upptäcker att den snart är två. Hon släcker i köket och vardagsrummet och går och lägger sig.
Men det dröjer länge innan hon somnar. Hon tänker på den lilla, sorgsna flickan. Vad gjorde hon på deras balkong? Vad ville hon säga? Ida smyger tyst tillbaka till balkongen och tittar ut, men det är såklart tomt. Sen ger hon upp och går till sängs igen.

Hon berättar inget för sina föräldrar dagen efter, och de verkar inte ha märkt något. Efter frukosten ringer hon till Gerd. Gerd är en vis tant som bor i utkanten av stan, dit Ida brukar komma när hon har några komplicerade tankar som kretsar i huvudet.
De bestämmer att hon ska komma dit direkt. Gerd bor i en gammal, röd och liten villa med stor trädgård. Hon har en katt som heter Mistel, men den sover oftast i sin bädd i köket.

Gerd kokar kaffe och ställer fram en liten korg med bullar. Sedan ber hon Ida att berätta. Ida berättar om allt hon sett och hört, när husvärden och pappa sov på loftet och den lilla flickan på balkongen.
"Det där påminner mig om något" säger Gerd och reser sig upp och går fram till bokhyllan. Hon rotar fram en gammal bok och bläddrar länge i den.
"Jo, här!" säger hon och håller upp boken framför Idas näsa. "En liten flicka blev hängd precis på det stället där du bor. Det som låter på nätterna, är trädlådan som sparkades under hennes fötter vid hängningen"
Ida tänker efter lite. "Ja, så kan det nog ha varit..." säger hon och läser lite noggrannare ur den lilla boken. "Hon känner sig instängd efter att husvärden bommade igen vinden, och om jag öppnar, kan hon ta sig där ifrån"
Gerd harklar sig. "Det finns bara en hake med det här. Och det kommer flickan förklara för dig när det blir dags"

Då Ida sedan åker hem är hon övertygad om att den lilla flickan ska få ro vad hon än måste utsättas för.

Hon berättar inget för mamma och pappa, utan väntar på att de ska gå och lägga sig så att flickan på balkongen visar sig.

Och det gör hon.

Längst bort i samma hörn sitter hon med hakan vilandes i händerna. Och håret hänger lika otvättat och stripigt över hennes axlar och rygg. Här och var har hon små skärsår och fötterna har blåsor.

"Du måste berätta var snaran finns någonstans" säger Ida och flickan tittar upp och möter hennes blick.

"Den hänger bakom en träbjälke på vinden" svarar flickan tyst och hest.

"Vänta här då" säger Ida och lämnar henne.

Hon skyndar sig upp för vinden och letar bakom träbjälken vid märkena i golvet. Hon hittar den nästan direkt. Det är en sliten snara, i perfekt storlek för att passa flickans hals.

Hon springer ner till flickan på balkongen och frågar vad hon ska göra med den.
"Problemet är, säger flickan. Att du måste ge upp din allra högsta önskan för att snaran ska brinna upp och jag ska bli fri från förbannelsen"
Ida tänker tillbaka så långt hon kan och träffar på sin högsta önskan. Det är att mormor ska bli fri från cancern och leva länge till. Hon vill ju inte ge upp den drömmen! Hon vill att mormor ska klara sig!
"Vad är din högsta önskan Ida?" frågar flickan och tittar henne djupt i ögonen.
Ida kramar snaran i sin hand och viskar: "Att mormor ska bli frisk"
Med ens när hon har sagt det, blir snaran till aska i hennes hand och flickan försvinner.

Nu står Ida helt ensam på balkongen i mörkret. Det regnar och Ida fryser. Hon kastar askan ut över grusplanen nere på gården och återvänder in.
Klockan visar kvart över ett och lägger sig med kläderna på.

Hon hör hur det knackar på fönstret. På fönsterkarmen ligger ett litet brev.
"Du ändrade historien men ingen skada skedd. Tack för att du gav mig ro. Jag ska vaka över dig. /Elisabeth"

Hela natten drömmer hon om Elisabeth. Om den lilla näpna flickan hon en gång var, och att hon faktiskt hade räddat henne.

Och tre månader senare somnar mormor för att aldrig vakna igen. Cancern hade tagit över och spridit sig i hela kroppen och mormor hade inte orkat kämpa längre. Men allt kan man inte styra över, och Ida hade ju gjort sitt val.